De politiska partierna har ignorerat landsbygden under flera val och det demokratiska Folkrörelsesverige har abdikerat.
Landsbygden är numera lämnad helt i händerna på en gryende nyfascism medan goda lokala krafter kämpar ensamt och i motvind. Konflikten mellan stad och land är något som kommer utnyttjas. Frågan är av vilka och i vilket syfte?
Den politiska förskjutningen från det kollektiva ansvaret till det enskilda har inte gått landsbygden förbi. Även folk på landsbygden väljer att hellre se på Lets Dance på TV än att engagera sig politiskt i Folkrörelsesverige. Folk på Landsbygden är alltså inte unika på något sätt. Även folk från landsbygden finner total lycka i att sträva efter bekvämlighet i tillvaron - Fredagsmys, ROT-avdrag och random semesterresa.
Tyvärr så har de inte samma möjligheter då urbaniseringen är ett faktum. De som stannar kvar. De blir kvar. Men med sämre kommunal service på grund av utflyttning och vikande skatteintäkter.
Men. Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning. Ja. Jag vet att den meningen kan verka totalt främmande för folk som lever i städerna. Men läs den gärna igen: "Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning."
Fortfarande scary? Grattis. Du har klara symtom av sk Lantisfördomar. Ett tips är att du tar tag i det. Sök nytt jobb och flytta ut hit vettja. Det gjorde jag. Det gav mig vissa nya perspektiv.
Hursomhelst. Nu tänker jag raljera.
Socialdemokratin lämnade landsbygden i någonslags pösmunk-Göran Persson-förträfflighet runt 2004. Alliansens valframgångar skapade även en intern ideologisk kris där Mittentriangulering sågs som det enda framgångsreceptet. Här föddes tanken om att ideologi är något som begränsar möjligheten att vinna val.
Men. Politisk Status Quo har aldrig gynnat landsbygden. Inte heller svaga grupper för den delen.
Centern gick på Stureplan nångång runt 2006 och är fortfarande där och smuttar drinkar tillsammans med en ny inkarnation av Maggie Thatcher. Centerns privatiseringshysteri och nedmontering av bla sjukhus och apotek är ett direkt hån mot hela tanken om att axla rollen som landsbygdsparti.
Även Vänstern har gått vilse. Detta mellan ideologi och akademiska begrepp. Det blir djup tragik när vänstern slutar prata språket som talas av de förtryckta. När vänstern inte talar detta språk så dör den. När arbetarrörelsens organisationer slåss inbördes, blir en arena för karriärister eller tappar fokus så är det tydliga tecken på att något har gått förlorat.
Det finns som sagt andra krafter som gärna utger sig för att tala de förtrycktas språk. Det sker här och nu. På landsbygden.
När de demokratiska Folkrörelsesverige och politiken lämnar landsbygden så ger vi dessa krafter fritt spelrum. Något fyller nämligen tomrummet mellan Centrum och Förort. Mellan Stad och Land. Mellan akademiska begrepp och din nedlagda ICA-butik. Mellan en kulturdebatt i DN och din nedlagda vårdcentral.
Det är då lätt att skylla på invandrarna. De som flyr för sitt liv när länder brinner.
Det är lätt att politiskt kapitalisera på den konfliktyta som har skapats mellan Stad och Land. Mellan Kulturelitism och Folklighet. Mellan Vi. Mellan Dom.
Det blir lätt att skingra grupper och skapa nya.
Det blir lätt att skapa en väljarbas. Det blir lätt att ta den politiska makten i ens lokalsamhälle.
Det blir lätt att ta makten i ett land,
Vi har ett val 2018. Om inte landsbygdens frågor står i fokus då så är jag säker: Jag vill inte bo i Sverige efter valet 2022.
Jag vill nämligen inte vakna upp i en demokratisk vald nyfascism.
Slaget om landsbygden borde börjar nu.
