Tankar om en stad

Som många kanske vet så bor och jobbar jag numera i Dalarna. En grym tjänst som projektledare inom fältet unga, kultur och delaktighet. På en ganska hög nivå dessutom där jag kan göra reell skillnad strukturellt. Jag borde kanske skriva mer om det där, hur fantastiskt hela Dalarna ter sig för någon med min bakgrund - Ett län som verkligen tar hand om mig när jag började få svårt att andas i Göteborg. Men den tacktexten får komma vid ett senare tillfälle.

Mitt nya grannskap.

Jag är alltså hemma i Göteborg ganska sporadiskt numera och när jag väl beträder dess gyttjiga mark så är det med blandade känslor - slungas mellan Kärlek och Hat, Stolthet (över att jag för tillfället är "en av de som har lyckats inom kultursektorn") och Bitterhet (över att staden inte tog tillvara på mitt driv). Det där är aningen jobbigt för mig som äkta Göteborgare - hela känslan av att Min Stad inte är Min Stad utan snarare De Creddigas Stad, Medelklassens Barns Stad, De Ängsligas Stad och Medlöparnas Stad. Över alla dessa motstridiga känslor ligger ett stråk av sorg över att vårt förhållande (mitt och Göteborgs alltså) utvecklades i en klart destruktiv riktning.

Tror även att min senaste arbetslöshetsperiod och mitt politiska engagemang har gjort mig sjukt känslig för att se maktstrukturer överlag och se en ängslighet bland många av stadens kulturmänniskor. Denna ängslighet finns säkert i alla städer, men i Göteborg tycker jag mig se den i dess extremaste form - en förlängning av Göteborgsandan som är förödande för ett levande och kritiskt kulturbegrepp. När alla sitter i samma båt på lugn sjö så får vi en likriktning liksom. Som fri, verkande kulturutövare ser jag detta som ett stort tjänstefel - ett hån mot allt som är vackert med ett fritt kulturliv. Och nog är det så att "inget kan lukta så gott som brända skepp", som en vis man sa en gång...

Göteborgsandan.

Nåväl. Den här texten riskerar att kantra över och bli lite sådär Birro-isch. Ber om ursäkt för det. Börjar trots allt sakta men säkert tillfriskna från min mest akuta Kränkthetsjuka. Men det tar sin tid. Att jag har snöat in på tidiga Lundell hjälper liksom inte till.

Igår var jag alltså på lokal i Göteborg. På en spelning med många visfolk. En mycket trevlig tillställning med vissa politiska undertoner. Precis sånt jag gillar med andra ord. Tack för det De Offentliga Chaufförerna och The Spinning Jennies!

Ps.

Jag ber däremot om ursäkt till den (för mig) okända tjejen som kom förbi och hejade på mig med frasen: "Det är du som är Dristig va?" för att sedan sätta sig ner bredvid mig. Jag var ganska otrevlig vill jag minnas. Förlåt. Har problem med sånt där - pseudokändisskap och uppskattning. Jag är alltså inte ett svin egentligen, bara ganska ovan vid såna situationer. I Göteborg. Stör mig också på att jag i o m denna situation förvandlades till en av De Där Creddiga. För en kort stund i alla fall, och vem ska jag då vara i opposition mot?