Dagens kulturarbetare tvingas mer och mer utvecklas till fria aktörer på en ekonomisk marknad där konsten förlorar sitt egenvärde och allt reduceras till mätbara mål i en schysst projektbeskrivning. De begränsade ekonomiska stöden ges till de professionella utövarna (läs: högskoleutbildade) och alla övriga kulturyttringar reduceras till hobbynivå eller amatörism. Väljer man att trots allt försöka försörja sig på "kultur" så väntar otrygga anställningar, projekt och en diskussion med "verklighetens folk" om vad kultur är. Egentligen.
I dagens kalla samhälle är logiken alltså denna: Om kulturyttringen når en stor publik och inte kostar skattebetalarna några pengar, då är det kultur. I annat fall så ses kulturyttringen som något självvalt. Personlig galenskap. Hobbyverksamhet. En konstnärlig onani som bör bemötas med frasen: "Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Goddammit!"
Det man missar i denna fjuttiga kultursyn är att kulturen är det kitt som binder människor samman. När kulturens värde reduceras till huruvida "populärt" ett verk eller koncept är så utarmas kulturen och vi står kvar med (för ändamålet skapade) urvattnade publiksuccéer såsom t ex IDOL och Dansbandskampen. Kulturens egenvärde är helt reducerat och allt blir en fråga om ekonomi.
Inom idrotten pratar man om att det måste finnas en bredd för att få fram en spets. Det samma gäller självklart också inom kulturen. När de ekonomiska medlen (kulturstöd, projektstöd, pengar till folkbildningsverksamhet osv) minskar så motverkar man effektivt framväxten av den bredd som behövs för att ta fram storheter och artister som t ex Abba, Robyn eller Hammerfall. Utan ekonomiskt stöd (i form av t ex musikundervisning, subventionerade replokaler och stöttning från förstående politiker) skulle dessa aldrig kommit fram och generera skatteintäkter till landet. Alla artister börjar någonstans.
Som kulturarbetare lever du alltså ofta utan ekonomiska marginaler och ytterst få klarar av att försörja sig helt på sin kulturyttring. Och det är väl okej. Ytterst få personer inom idrotten kan leva på sin idrott. Så är läget och jag tror det är få personer som på allvar förespråkar att alla konstnärer ska ha sin ekonomiska trygghet helt betald genom skattemedel.
MEN,
Det blir aningen provocerande när Sveriges kulturminister går ut och hävdar att kulturutövare ska arbeta gratis. En kulturminister borde stå på kulturarbetarnas sida och inte motverka de få inkomstmöjligheter som finns. Speciellt när man som regering försöker få igenom galenskapen att alla kulturarbetare ska bli entreprenörer och fria företagare - en syn som bara skapar ytterligare likriktning inom kulturområdet (se ovanstående publikdiskussion).
Som väl är så finns det ännu krafter som är beredda att ta strid för kulturarbetarnas villkor. Undrar däremot vilka politiker som är beredda att göra det samma...
Tar också tillfället i akt och nämner ytterligare muller inom kulturlivet genom att länka till denna artikel undertecknad av 46 hjältar som bl a protesterar mot SD:s förlegade kultursyn. Men det är nästan ett helt annat blogginlägg.
Så tre surmagade sossar ska avgöra om min kulturyttring
SvaraRaderahar kvalitet nog? Då blir det bara kultur som slår
in för länge sedan inslagna dörrar.
Kämpa istället för bättre villkor för småföretagare
och gör det lättare med sponsring och stiftelser.
Hur kan något som alltid subventionerats och
hållts under armarna få ett egenvärde?
Anonym: Jag gillar egentligen inte att svara på inlägg skrivna av anonyma personer. Tycker nämligen att en diskussion blir mer ärlig om man redovisar sitt egna namn. Kommer nog i fortsättningen därför radera kommentarer som skrivs på detta sätt. Men jag gör ett undantag...
SvaraRaderaDet verkar inte som att du har särskilt koll på hur kulturpengar faktiskt fördelas. Politiker har ingenting med det att göra, utan det är tjänstemännen på t ex kulturförvaltningen som har hand om det. Allt enligt bestämda kriterier (som bestäms av politiker, visst). "Tre surmagade sossar" bestämmer alltså inte om din kultur har kvalité eller inte, det bestäms av utbildade tjänstemän. Det är när politikerna börjar peta i varje enskilt kulturärende som det blir censur och mediadrev (t ex Pål Hollanders knarkinstallation i GBG). Konstens roll är att väcka känslor (och inte som SD påstår något som ska användas i statens tjänst).
Att kämpa för bättre villkor för småföretagare är absolut något som man bör göra. Men det ena ska inte utesluta det andra (bredd/spets) tycker jag.
Visste du t ex att man som arbetslös kulturarbetare inte kan ha ett eget företag när man går på a-kassa? Att vara deltidsarbetslös samtidigt som man driver ett eget kulturföretag går alltså inte enligt gällande regler. Det är liksom antingen eller som gäller. 100% eget företag eller 100% arbetslös. Detta är en brist. Mig veterligen är det endast miljöpartiet som driver frågan om deltidsföretagande/arbetslöshet.
När det gäller subventioner: Med den logiken bör vi även lägga ner all utbyggnad av fotbollsplaner, ishallar och övriga anläggningar inom sport/fritidssektorn som inte är lönsamma. Självklart ska detta subventioneras för att få fram en bredd samt ger mervärde för befolkningen i form av friskhet och ett rikt liv.
Sponsring: Så länge t ex Volvo inte har genomgående konstnärliga motkrav på konstnären så har jag inga problem med en ökad sponsring inom kulturlivet. Detta sker redan men kan absolut ses över.
Ps.
SvaraRaderaEn organisation som jobbar med det sistnämnda heter Kultur och Näringsliv och är ett ypperligt exempel på hur kulturen mer närmar sig näringslivet. http://www.kulturnaringsliv.se/
Jag väntade mig att bloggen skulle be om mitt
SvaraRaderanamn vid postningen, men så skedde aldrig.
Sorry!
// fru Adlerson-Liljeroth
(genom hennes sekreterare herr Tröst)
1) Jag vet om A-kasseproblematiken. Jag har
SvaraRaderaIngen enkel lösning på den.
2) Idrotten är ju allt som oftast precis det som
du inte vill att kulturen ska vara, dvs. Ideell.
Föräldrar som ställer upp intill förbannelse, mängder
av barn som kränger bingolotter. Idrottsanläggningarna
Får gärna byggas av kommunen, liksom spel- och replokaler
för musiker. Det jag vänder mig mot är kulturerna till
enskilda utövare.
Henrik: Tog ett tag innan jag svarade på detta. Skyller på tidsbrist.
SvaraRaderaJag har inte diskuterat om att kulturen ska vara ideell eller inte. Om du läser vad jag skriver så ser du detta:
"Som kulturarbetare lever du alltså ofta utan ekonomiska marginaler och ytterst få klarar av att försörja sig helt på sin kulturyttring. Och det är väl okej. Ytterst få personer inom idrotten kan leva på sin idrott. Så är läget och jag tror det är få personer som på allvar förespråkar att alla konstnärer ska ha sin ekonomiska trygghet helt betald genom skattemedel."
Det är inte frågan om att kulturen ska vara HELT finansierad med skattemedel eller inte som jag pratar om! Det som diskuteras är om en kulturminister bör gå ut och (genom sina uttalanden) dumpa den lilla ekonomiska marknad som faktiskt finns! Många kulturarbetare arbetar redan ideellt, det ligger tyvärr i yrkets natur - en kulturprojektledare väljer ofta att genomföra ett projekt med nollbudget bara för att han eller hon känner (rent konstnärligt) att projektet MÅSTE genomföras. Ofta så avsätter man inte ens lönekostnader för projektet!
Jag tror du måste skilja på proffesionella utövare (läs: ofta högskoleutbildade) och amatörer här. Obs! Med detta säger jag inte att den ena gruppen "är bättre på att producera kultur" än den andra. Jag poängterar endast att den ena gruppen har en utbildning i ryggen (med tillhörande studielån). Det är denna grupp som kulturministern uppmanar att arbeta gratis. Värt att notera är att denna grupp redan i dagsläget ofta arbetar gratis.
"De enskilda utövarna" som du inte vill ge skattemedel till är en försvinnande liten (proffessionell) del. Majoriteten av kulturbudgeten går nämligen till upprätthållande av lokaler (t ex museum, konsthallar) och löner till kulturtjänstemän. De kostnader som "de fria kulturlivet" innebär är alltså ytterst små.
Att kulturarbetare skulle få gigantiska summor från staten är alltså en myt.