Slängde upp en mediaplayer med alla låtar från EP:n "Kinesisk Demokrati" här på bloggen. Tyckte liksom att det var på tiden...
Kan också avslöja att det pratas lite lätt om att spela in lite nya låtar i mars nån gång. Får se vart vi landar.
Gott nytt år!
torsdag 30 december 2010
Mediaspelare
Etiketter:
dristig och drabanterna,
Kinesisk demokrati
måndag 20 december 2010
§ 15!
Tänkte skriva något insiktsfullt om Prime och högerstyrningen inom SAP men väljer istället att bara länka till följande artikel av Daniel Suhonen och ser fram mot att folk på Facebook börjar skriva: "§ 15!" i sina statusuppdateringar. SAP:s stadgar hittar man för övrigt här.
torsdag 9 december 2010
Högersossezombies och julhälsningar från SD
Dristig är rädd för "HögerSosseZombies" |
För mig blir det mer och mer tydligt att socialdemokratin behöver bedriva en mycket aktiv folkbildningskampanj bland folket för att komma på banan igen.
Annars kommer dom - högerfalangen inom socialdemokratin - och tar oss allihop! Trust me! Dom vill åt våra hjärnor!
För riktigt nerdiga personer tipsar jag om Mona:s tal till förtroenderådet som på sina ställen är aningen oroväckande när det gäller en eventuell nylansering av klassisk socialdemokrati (läs: vision-som-utgår-från-allas-gemensamma-välfärd-och-inte-ett-fåtal-samtidigt-som-ett-folkhemsbygge-går-av-stapeln). Jag talar förstås om citat som:
"Men vi kan inte tala till en minoritet av folket – och förvänta oss en majoritet av rösterna! För det får vi inte. Då får vi 30 procent."
"Vilka allianser vi väljer framåt avgör om vi låser fast blockpolitiken, eller om vi bryter den. Bryter vi upp blockpolitiken så bryter vi moderaternas dominans – både på högerkanten och i svensk politik. Samarbete med miljöpartiet, eller samarbete med både miljöpartiet och vänsterpartiet signalerar helt olika vägval. Det såg också de svenska väljarna. Och det såg jag."
"Det finns inget krig mellan högerfalanger och vänsterfalanger – det finns bara socialdemokrater."
Tipsar också om följande artikel i Lo-tidningen som slår hål på vissa myter inom den socialdemokratiska eftervalsanalysen.
Själv tror jag bara att en mycket aktiv folkbildande debatt angående varför det behövs skatter för att upprätthålla en fungerande välfärd, tillsammans med en tydlig socialdemokratisk miljövision kan rädda socialdemokratins fria fall. Det, och en uppluckring av partistrukturer samt en "märkestvätt" när det gäller "betongsosseriet". Och en viss utrensning av folk som har suttit för länge...
Lämnar nu tugget om socialdemokratin för att kort nämna följande:
Slår ett slag för ett blogginlägg av Clas Kristiansson som tar upp lite av SD:s idiotiska kultursyn och tipsar mina läsare att läsa detta inlägg i ljuset av nedanstående julhälsning från SD i Filipstad. Jupp. Det där med kultur är liksom inte lätt...
Tacka vet jag sådana här goa bitar:
lördag 4 december 2010
Det mullrar i kulturlivet
Dagens kulturarbetare tvingas mer och mer utvecklas till fria aktörer på en ekonomisk marknad där konsten förlorar sitt egenvärde och allt reduceras till mätbara mål i en schysst projektbeskrivning. De begränsade ekonomiska stöden ges till de professionella utövarna (läs: högskoleutbildade) och alla övriga kulturyttringar reduceras till hobbynivå eller amatörism. Väljer man att trots allt försöka försörja sig på "kultur" så väntar otrygga anställningar, projekt och en diskussion med "verklighetens folk" om vad kultur är. Egentligen.
I dagens kalla samhälle är logiken alltså denna: Om kulturyttringen når en stor publik och inte kostar skattebetalarna några pengar, då är det kultur. I annat fall så ses kulturyttringen som något självvalt. Personlig galenskap. Hobbyverksamhet. En konstnärlig onani som bör bemötas med frasen: "Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Goddammit!"
Det man missar i denna fjuttiga kultursyn är att kulturen är det kitt som binder människor samman. När kulturens värde reduceras till huruvida "populärt" ett verk eller koncept är så utarmas kulturen och vi står kvar med (för ändamålet skapade) urvattnade publiksuccéer såsom t ex IDOL och Dansbandskampen. Kulturens egenvärde är helt reducerat och allt blir en fråga om ekonomi.
Inom idrotten pratar man om att det måste finnas en bredd för att få fram en spets. Det samma gäller självklart också inom kulturen. När de ekonomiska medlen (kulturstöd, projektstöd, pengar till folkbildningsverksamhet osv) minskar så motverkar man effektivt framväxten av den bredd som behövs för att ta fram storheter och artister som t ex Abba, Robyn eller Hammerfall. Utan ekonomiskt stöd (i form av t ex musikundervisning, subventionerade replokaler och stöttning från förstående politiker) skulle dessa aldrig kommit fram och generera skatteintäkter till landet. Alla artister börjar någonstans.
Som kulturarbetare lever du alltså ofta utan ekonomiska marginaler och ytterst få klarar av att försörja sig helt på sin kulturyttring. Och det är väl okej. Ytterst få personer inom idrotten kan leva på sin idrott. Så är läget och jag tror det är få personer som på allvar förespråkar att alla konstnärer ska ha sin ekonomiska trygghet helt betald genom skattemedel.
MEN,
Det blir aningen provocerande när Sveriges kulturminister går ut och hävdar att kulturutövare ska arbeta gratis. En kulturminister borde stå på kulturarbetarnas sida och inte motverka de få inkomstmöjligheter som finns. Speciellt när man som regering försöker få igenom galenskapen att alla kulturarbetare ska bli entreprenörer och fria företagare - en syn som bara skapar ytterligare likriktning inom kulturområdet (se ovanstående publikdiskussion).
Som väl är så finns det ännu krafter som är beredda att ta strid för kulturarbetarnas villkor. Undrar däremot vilka politiker som är beredda att göra det samma...
Tar också tillfället i akt och nämner ytterligare muller inom kulturlivet genom att länka till denna artikel undertecknad av 46 hjältar som bl a protesterar mot SD:s förlegade kultursyn. Men det är nästan ett helt annat blogginlägg.
I dagens kalla samhälle är logiken alltså denna: Om kulturyttringen når en stor publik och inte kostar skattebetalarna några pengar, då är det kultur. I annat fall så ses kulturyttringen som något självvalt. Personlig galenskap. Hobbyverksamhet. En konstnärlig onani som bör bemötas med frasen: "Klipp dig och skaffa dig ett jobb! Goddammit!"
Det man missar i denna fjuttiga kultursyn är att kulturen är det kitt som binder människor samman. När kulturens värde reduceras till huruvida "populärt" ett verk eller koncept är så utarmas kulturen och vi står kvar med (för ändamålet skapade) urvattnade publiksuccéer såsom t ex IDOL och Dansbandskampen. Kulturens egenvärde är helt reducerat och allt blir en fråga om ekonomi.
Inom idrotten pratar man om att det måste finnas en bredd för att få fram en spets. Det samma gäller självklart också inom kulturen. När de ekonomiska medlen (kulturstöd, projektstöd, pengar till folkbildningsverksamhet osv) minskar så motverkar man effektivt framväxten av den bredd som behövs för att ta fram storheter och artister som t ex Abba, Robyn eller Hammerfall. Utan ekonomiskt stöd (i form av t ex musikundervisning, subventionerade replokaler och stöttning från förstående politiker) skulle dessa aldrig kommit fram och generera skatteintäkter till landet. Alla artister börjar någonstans.
Som kulturarbetare lever du alltså ofta utan ekonomiska marginaler och ytterst få klarar av att försörja sig helt på sin kulturyttring. Och det är väl okej. Ytterst få personer inom idrotten kan leva på sin idrott. Så är läget och jag tror det är få personer som på allvar förespråkar att alla konstnärer ska ha sin ekonomiska trygghet helt betald genom skattemedel.
MEN,
Det blir aningen provocerande när Sveriges kulturminister går ut och hävdar att kulturutövare ska arbeta gratis. En kulturminister borde stå på kulturarbetarnas sida och inte motverka de få inkomstmöjligheter som finns. Speciellt när man som regering försöker få igenom galenskapen att alla kulturarbetare ska bli entreprenörer och fria företagare - en syn som bara skapar ytterligare likriktning inom kulturområdet (se ovanstående publikdiskussion).
Som väl är så finns det ännu krafter som är beredda att ta strid för kulturarbetarnas villkor. Undrar däremot vilka politiker som är beredda att göra det samma...
Tar också tillfället i akt och nämner ytterligare muller inom kulturlivet genom att länka till denna artikel undertecknad av 46 hjältar som bl a protesterar mot SD:s förlegade kultursyn. Men det är nästan ett helt annat blogginlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)