Tankar om en stad

Som många kanske vet så bor och jobbar jag numera i Dalarna. En grym tjänst som projektledare inom fältet unga, kultur och delaktighet. På en ganska hög nivå dessutom där jag kan göra reell skillnad strukturellt. Jag borde kanske skriva mer om det där, hur fantastiskt hela Dalarna ter sig för någon med min bakgrund - Ett län som verkligen tar hand om mig när jag började få svårt att andas i Göteborg. Men den tacktexten får komma vid ett senare tillfälle.

Mitt nya grannskap.

Jag är alltså hemma i Göteborg ganska sporadiskt numera och när jag väl beträder dess gyttjiga mark så är det med blandade känslor - slungas mellan Kärlek och Hat, Stolthet (över att jag för tillfället är "en av de som har lyckats inom kultursektorn") och Bitterhet (över att staden inte tog tillvara på mitt driv). Det där är aningen jobbigt för mig som äkta Göteborgare - hela känslan av att Min Stad inte är Min Stad utan snarare De Creddigas Stad, Medelklassens Barns Stad, De Ängsligas Stad och Medlöparnas Stad. Över alla dessa motstridiga känslor ligger ett stråk av sorg över att vårt förhållande (mitt och Göteborgs alltså) utvecklades i en klart destruktiv riktning.

Tror även att min senaste arbetslöshetsperiod och mitt politiska engagemang har gjort mig sjukt känslig för att se maktstrukturer överlag och se en ängslighet bland många av stadens kulturmänniskor. Denna ängslighet finns säkert i alla städer, men i Göteborg tycker jag mig se den i dess extremaste form - en förlängning av Göteborgsandan som är förödande för ett levande och kritiskt kulturbegrepp. När alla sitter i samma båt på lugn sjö så får vi en likriktning liksom. Som fri, verkande kulturutövare ser jag detta som ett stort tjänstefel - ett hån mot allt som är vackert med ett fritt kulturliv. Och nog är det så att "inget kan lukta så gott som brända skepp", som en vis man sa en gång...

Göteborgsandan.

Nåväl. Den här texten riskerar att kantra över och bli lite sådär Birro-isch. Ber om ursäkt för det. Börjar trots allt sakta men säkert tillfriskna från min mest akuta Kränkthetsjuka. Men det tar sin tid. Att jag har snöat in på tidiga Lundell hjälper liksom inte till.

Igår var jag alltså på lokal i Göteborg. På en spelning med många visfolk. En mycket trevlig tillställning med vissa politiska undertoner. Precis sånt jag gillar med andra ord. Tack för det De Offentliga Chaufförerna och The Spinning Jennies!

Ps.

Jag ber däremot om ursäkt till den (för mig) okända tjejen som kom förbi och hejade på mig med frasen: "Det är du som är Dristig va?" för att sedan sätta sig ner bredvid mig. Jag var ganska otrevlig vill jag minnas. Förlåt. Har problem med sånt där - pseudokändisskap och uppskattning. Jag är alltså inte ett svin egentligen, bara ganska ovan vid såna situationer. I Göteborg. Stör mig också på att jag i o m denna situation förvandlades till en av De Där Creddiga. För en kort stund i alla fall, och vem ska jag då vara i opposition mot?

Politiska nedstick

Socialdemokratins kris har upptagit mina tankar ett tag. Jag är nämligen livrädd för att detta parti går ytterligare ett steg till höger i jakten på mitten-väljarna. Tror nämligen att det skulle vara förödande för alla som i dagsläget står utanför samhället och för välfärdsamhället i stort. Socialdemokratin behöver möta dagens människor och förklara varför det är viktigt att upprätthålla ett fungerande välfärdsystem. För alla. Där ingen slås ut. Oavsett arbetsförmåga, sjukdom, ålder eller hudfärg. Socialdemokratin måste i framtiden (och på allvar) börja ta fajten mot egoismen, göra upp med sin högerstyrning och damma av sin egna ideologi.

Ser fram mot det arbete som Kriskommissionen kommer syssla med. Hoppas verkligen på en äkta uppgörelse denna gång. Vill liksom inte ge tomtarna på Flashback rätt. 

Slår därför ett slag för Daniel Suhonens artikel i dagens aftonbladet angående Mittens Dike.

Förutom att lyssna på Suhonen bör man även lyssna lite mer på folk som Renzo: 



Gör man det så finns det liksom en chans...

Nås också av nyheten att även Vänsterpartiet ska granska sig själva. Satsningen kallas Framtidskommissionen och är säkert även den behövlig. Mitt stalltips blir att Ohly har svårt att sitta kvar och att en ny ledare (eller två á la språkrörsmodell) kommer fram inom något år. Att denna (dessa) person/er inte har en bakgrund i den kommunistiska falangen ser jag nästan som en självklarhet. Tror för övrigt på en kvinna som, likt Gudrun, kunde diskutera företagande, feminism och rättvisa i samma meningar.

Vänsterpartiet har också alla chanser att bli en stark motpol till Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Men för att detta antirasistiska arbete ens ska ha någon chans att nå ut i de breda folkmassan krävs att man låter Ohly gå. Tyvärr.

Appropå SD så kan jag inte låta bli att prata lite om deras underbara kultursyn. Lite sent. Men ändå.

Tror att de flesta normalt funtade människor inser att "en mer centralstyrd kulturpolitik" går stick i stäv med allt vad det fria kulturbegreppet står för. Att kultur har som primär uppgift att chockera och uppröra är liksom själva grejen! Den dagen kulturen står i Statens tjänst så kallas det för Propaganda och har ganska lite med Kultur att göra. SD:s kultursyn kommer från en annan tid. En mycket mörk tid.

Tror för övrigt att Marcus Birro har fått lite vänner i SD med sin smått rasistiska krönika i Dalarnas Tidningar. Som gammal förortsgrabb suckar jag uppgivet och stryker ytterligare ett namn från listan av folk (som efter att de "lyckats") faktiskt kunde ta förorterna i försvar. Känner mig också tvungen att påpeka att: nej, folk från förorterna är nog inte mer idioter än andra. Vad jag tycker om Marcus just nu är en annan sak...

Är det kanske så att Herr Birro i sin vurm för Strummer har missförstått allt: 



Och nu till Göteborgspolitiken:

SD:s företrädare i Göteborg Tina Kahns visar att bondesamhället, äggost och korsriddare är det som gäller framöver!

Även Jan "Rena Gula Västen" Hallberg har nu avgått. Efter nästan 27 år (!) som moderat politiker i Göteborg. Som rödgrön beklagar jag detta djupt. Jag menar: om det kommer en ny stjärna så kanske Alliansen verkligen har en chans att knipa makten 2014. Den, i sammanhanget, yngre Jonas Ransgård tar tydligen över. Kan bli farligt.

Det verkar också nu som att Miljöpartiet i Göteborg har tagit sitt rödgröna förnuft till fånga och förhandlingar med V och S är nu inledda. Äntligen!

Avslutar med ett smått genialiskt musikklipp: