De politiska partierna har ignorerat landsbygden under flera val och det demokratiska Folkrörelsesverige har abdikerat.
Landsbygden är numera lämnad helt i händerna på en gryende nyfascism medan goda lokala krafter kämpar ensamt och i motvind. Konflikten mellan stad och land är något som kommer utnyttjas. Frågan är av vilka och i vilket syfte?
Den politiska förskjutningen från det kollektiva ansvaret till det enskilda har inte gått landsbygden förbi. Även folk på landsbygden väljer att hellre se på Lets Dance på TV än att engagera sig politiskt i Folkrörelsesverige. Folk på Landsbygden är alltså inte unika på något sätt. Även folk från landsbygden finner total lycka i att sträva efter bekvämlighet i tillvaron - Fredagsmys, ROT-avdrag och random semesterresa.
Tyvärr så har de inte samma möjligheter då urbaniseringen är ett faktum. De som stannar kvar. De blir kvar. Men med sämre kommunal service på grund av utflyttning och vikande skatteintäkter.
Men. Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning. Ja. Jag vet att den meningen kan verka totalt främmande för folk som lever i städerna. Men läs den gärna igen: "Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning."
Fortfarande scary? Grattis. Du har klara symtom av sk Lantisfördomar. Ett tips är att du tar tag i det. Sök nytt jobb och flytta ut hit vettja. Det gjorde jag. Det gav mig vissa nya perspektiv.
Hursomhelst. Nu tänker jag raljera.
Socialdemokratin lämnade landsbygden i någonslags pösmunk-Göran Persson-förträfflighet runt 2004. Alliansens valframgångar skapade även en intern ideologisk kris där Mittentriangulering sågs som det enda framgångsreceptet. Här föddes tanken om att ideologi är något som begränsar möjligheten att vinna val.
Men. Politisk Status Quo har aldrig gynnat landsbygden. Inte heller svaga grupper för den delen.
Centern gick på Stureplan nångång runt 2006 och är fortfarande där och smuttar drinkar tillsammans med en ny inkarnation av Maggie Thatcher. Centerns privatiseringshysteri och nedmontering av bla sjukhus och apotek är ett direkt hån mot hela tanken om att axla rollen som landsbygdsparti.
Även Vänstern har gått vilse. Detta mellan ideologi och akademiska begrepp. Det blir djup tragik när vänstern slutar prata språket som talas av de förtryckta. När vänstern inte talar detta språk så dör den. När arbetarrörelsens organisationer slåss inbördes, blir en arena för karriärister eller tappar fokus så är det tydliga tecken på att något har gått förlorat.
Det finns som sagt andra krafter som gärna utger sig för att tala de förtrycktas språk. Det sker här och nu. På landsbygden.
När de demokratiska Folkrörelsesverige och politiken lämnar landsbygden så ger vi dessa krafter fritt spelrum. Något fyller nämligen tomrummet mellan Centrum och Förort. Mellan Stad och Land. Mellan akademiska begrepp och din nedlagda ICA-butik. Mellan en kulturdebatt i DN och din nedlagda vårdcentral.
Det är då lätt att skylla på invandrarna. De som flyr för sitt liv när länder brinner.
Det är lätt att politiskt kapitalisera på den konfliktyta som har skapats mellan Stad och Land. Mellan Kulturelitism och Folklighet. Mellan Vi. Mellan Dom.
Det blir lätt att skingra grupper och skapa nya.
Det blir lätt att skapa en väljarbas. Det blir lätt att ta den politiska makten i ens lokalsamhälle.
Det blir lätt att ta makten i ett land,
Vi har ett val 2018. Om inte landsbygdens frågor står i fokus då så är jag säker: Jag vill inte bo i Sverige efter valet 2022.
Jag vill nämligen inte vakna upp i en demokratisk vald nyfascism.
Slaget om landsbygden borde börjar nu.
Visar inlägg med etikett arbetarrörelsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett arbetarrörelsen. Visa alla inlägg
söndag 10 maj 2015
Slaget om landsbygden
Etiketter:
arbetarrörelsen,
landsbygden,
mattias dristig,
politik,
sd
torsdag 18 september 2014
Arbetarrörelsens kris
Jag är helt politiskt dränerad efter valet. Tar lite av en ofrivillig paus från de politiska debatterna på sociala medier just nu och börjar tycka att bilder på fluffiga djur är den högsta formen av inlägg.
Att 13 procent av Sveriges befolkning röstar på ett neo-fascistiskt parti är ganska ofattbart.
Det här valet skulle varit en promenadseger för de rödgröna. Efter åtta år av politisk slakt av välfärden så höll till och med Medelklassen på att vakna. Alla kände någon som hade drabbats av högerns framfart. Det fanns hopp i Sverige. Vi kände det alla i mätning efter mätning. Visst var vi säkra på att SD skulle öka några procent som ett direkt resultat av trängseln i den politiska mittenfåran. Men hallå... 13 procent?
Främlingsfientligheten ökar i tider när konfliktytorna är utsuddade. När höger och vänster syns vara lika skapar främlingsfientliga krafter andra konfliktytor - vi mot dom - svensk mot invandrare - de maktlösa mot makten.
De renodlade liberala krafterna har aldrig kunna råda bot på detta faktum av den enkla anledningen att liberalismen till sin natur medverkar till att skapa vinnare och förlorare. Liberalismen slår ut de som misslyckas i tider där den osynliga handen är helt satt ur spel. En liberalism utan en social dimension är en del av problemet och kan aldrig vara en del av lösningen.
Vänstern har alltid suttit på nycklarna till att bekämpa främlingsfientlighet och fascism. Detta med sin makt- och strukturanalys (jag väljer här medvetet att inte använda ordet klassanalys för att poängtera att språkbruket är en del av lösningen för vänstern). I tider då vänstern abdikerar från denna viktiga uppgift lämnas fältet öppet för andra krafter som fyller detta tomrum. Det höjs ibland röster att även vänstern ska möta detta med att "tala sanning om invandringens kostnader" osv. Det där är en återvändsgränd och i grunden liberala lösningar. För vänstern måste solidariteten alltid stå högre än att räkna människors värde i pengar. Allt annat är att köpa nyliberalismen och nyfascismens verktygslåda.
Valresultatet tycks också visa på ett misstro mot makten i sig. Alla partier som innehar någon makt och som har fjärmat sig från medborgarnas enskilda problem tappar mark.
Både SD och Fi går framåt som ett resultat av att vara motståndsrörelser. Fi:s folkrörelsebygge bör alla partier vara mycket ödmjuka inför. C går även fram i valets slutskede pga en retorik som gillas av landsbygden.
Varför gjorde då vänstern ett totalt misslyckat val 2014?
Här är mina tankar om det:
Vänstern går nu i socialdemokratins fotspår och skapar en struktur där medelklassens tankar ges fritt spelrum. Det finns en tendens inom partiet att all kommunikation sker på medelklassens tillrättalagda språk. Det bildade språket. Det akademiska. Språket skapar murar och utestänger grupper. Dessa grupper fångas lätt upp av SD via enkel och tydlig retorik. De kommunala företrädare som talar de förtrycktas språk och tar deras farhågor på allvar belönas. Detta ser vi på kommunal nivå.
Det tryckta kampanjmaterialet lämnade mycket att önska (filmer osv var däremot mycket bra), att mötas av textmassor bakom perforerade kuvert blir i grunden oläsligt. En skuggbudget måste även kunna formuleras i annat än i massiv .pdf-form. Att ens försöka sprida ett sånt material via sociala medier spär på bilden av ett parti som inte kan kommunicera med väljarna.
Att som parti gå ut offentligt och aktivt uppmana väljare att inte rösta på ett närliggande politiskt parti är inget annat än sjukt ängsligt och en total missriktad mental pil som kunde avfyrats mot borgerligheten eller nyfascismen istället. Arbetarrörelsen måste kunna skilja på sina vänner och sina fiender.
Otaliga tyckare har redan nämnt konflikten mellan stad och land. Jag håller med om att det finns en stor konflikt här. Som deltidsboende lantis kan jag bara konstatera att folk från stadskärnorna ofta inte har en susning om landsbygdens problem. Även vänstern har lämnat detta fält relativt öppet.
Att uppfattas som ett krävande, kompromisslöst enfrågeparti med regeringshybris har inte gynnat vänsterpartiet i valresultatet men väl stärkt sammanhållningen internt.
Lite tips framöver:
Ja. Mycket av det jag skrev i samband med valförlusten 2010 står kvar. En Omstart krävs.
Jag tror fortfarande att arbetarrörelsen måste snegla på det arbete Timbro har gjort historiskt för att vinna slaget om verklighetsbilden i Sverige. Skillnaden då från nu är att nu står kampen mellan en gryende fascistisk verklighetsbild och en demokratisk. Denna gång där lokal förankring kommer vara en framgångsfaktor. Dokument, debatter, filmer, konst och kultur måste produceras i en lokal kontext. Frågan är om studieförbunden verkligen är mogen uppgiften.
Den stympade regering som förhoppningsvis utses (nyval är trots allt överhängande) måste utse en Kulturminister med ideologisk skärpa och kraft att bedriva en stark kulturpolitik. Jag ser egentligen bara tre kandidater här: Daniel Suhonen, Göran Greider eller Håkan Juholt. Alla har ideologisk skärpa och kraft nog att möta den stundande attacken på kulturområdet som lär komma från nyfascistiskt håll. När kulturpolitiken faller så faller yttrandefriheten och det finns en stor risk att så sker redan 2018.
Landsbygdspolitiken måste uppgraderas. Arbetarrörelsen måste komma ut från sina stängda rum och möta folket och dess verklighet. Kan man även koppla kulturpolitiken till en stark landsortsperspektiv och motverka den kulturelitism som finns i våra stora städer så är mycket vunnet. När det gäller arbetet på landsbygden bör man snegla på de lyckade satsningar som har skett i städernas förorter. Nyckelorden är här Medborgardialog, Empowerment, Community Art och Lokal organisering med Centralt stöd.
Allt detta kräver att arbetarrörelsens organisationer på något sätt återtas från de liberala krafterna. Och, det är väl där som jag blir aningen modfälld. Personer med makt tenderar nämligen att inte släppa denna frivilligt...
Att 13 procent av Sveriges befolkning röstar på ett neo-fascistiskt parti är ganska ofattbart.
Det här valet skulle varit en promenadseger för de rödgröna. Efter åtta år av politisk slakt av välfärden så höll till och med Medelklassen på att vakna. Alla kände någon som hade drabbats av högerns framfart. Det fanns hopp i Sverige. Vi kände det alla i mätning efter mätning. Visst var vi säkra på att SD skulle öka några procent som ett direkt resultat av trängseln i den politiska mittenfåran. Men hallå... 13 procent?
Främlingsfientligheten ökar i tider när konfliktytorna är utsuddade. När höger och vänster syns vara lika skapar främlingsfientliga krafter andra konfliktytor - vi mot dom - svensk mot invandrare - de maktlösa mot makten.
De renodlade liberala krafterna har aldrig kunna råda bot på detta faktum av den enkla anledningen att liberalismen till sin natur medverkar till att skapa vinnare och förlorare. Liberalismen slår ut de som misslyckas i tider där den osynliga handen är helt satt ur spel. En liberalism utan en social dimension är en del av problemet och kan aldrig vara en del av lösningen.
Vänstern har alltid suttit på nycklarna till att bekämpa främlingsfientlighet och fascism. Detta med sin makt- och strukturanalys (jag väljer här medvetet att inte använda ordet klassanalys för att poängtera att språkbruket är en del av lösningen för vänstern). I tider då vänstern abdikerar från denna viktiga uppgift lämnas fältet öppet för andra krafter som fyller detta tomrum. Det höjs ibland röster att även vänstern ska möta detta med att "tala sanning om invandringens kostnader" osv. Det där är en återvändsgränd och i grunden liberala lösningar. För vänstern måste solidariteten alltid stå högre än att räkna människors värde i pengar. Allt annat är att köpa nyliberalismen och nyfascismens verktygslåda.
Valresultatet tycks också visa på ett misstro mot makten i sig. Alla partier som innehar någon makt och som har fjärmat sig från medborgarnas enskilda problem tappar mark.
Både SD och Fi går framåt som ett resultat av att vara motståndsrörelser. Fi:s folkrörelsebygge bör alla partier vara mycket ödmjuka inför. C går även fram i valets slutskede pga en retorik som gillas av landsbygden.
Varför gjorde då vänstern ett totalt misslyckat val 2014?
Här är mina tankar om det:
Vänstern går nu i socialdemokratins fotspår och skapar en struktur där medelklassens tankar ges fritt spelrum. Det finns en tendens inom partiet att all kommunikation sker på medelklassens tillrättalagda språk. Det bildade språket. Det akademiska. Språket skapar murar och utestänger grupper. Dessa grupper fångas lätt upp av SD via enkel och tydlig retorik. De kommunala företrädare som talar de förtrycktas språk och tar deras farhågor på allvar belönas. Detta ser vi på kommunal nivå.
Det tryckta kampanjmaterialet lämnade mycket att önska (filmer osv var däremot mycket bra), att mötas av textmassor bakom perforerade kuvert blir i grunden oläsligt. En skuggbudget måste även kunna formuleras i annat än i massiv .pdf-form. Att ens försöka sprida ett sånt material via sociala medier spär på bilden av ett parti som inte kan kommunicera med väljarna.
Att som parti gå ut offentligt och aktivt uppmana väljare att inte rösta på ett närliggande politiskt parti är inget annat än sjukt ängsligt och en total missriktad mental pil som kunde avfyrats mot borgerligheten eller nyfascismen istället. Arbetarrörelsen måste kunna skilja på sina vänner och sina fiender.
Otaliga tyckare har redan nämnt konflikten mellan stad och land. Jag håller med om att det finns en stor konflikt här. Som deltidsboende lantis kan jag bara konstatera att folk från stadskärnorna ofta inte har en susning om landsbygdens problem. Även vänstern har lämnat detta fält relativt öppet.
Att uppfattas som ett krävande, kompromisslöst enfrågeparti med regeringshybris har inte gynnat vänsterpartiet i valresultatet men väl stärkt sammanhållningen internt.
Lite tips framöver:
Ja. Mycket av det jag skrev i samband med valförlusten 2010 står kvar. En Omstart krävs.
Jag tror fortfarande att arbetarrörelsen måste snegla på det arbete Timbro har gjort historiskt för att vinna slaget om verklighetsbilden i Sverige. Skillnaden då från nu är att nu står kampen mellan en gryende fascistisk verklighetsbild och en demokratisk. Denna gång där lokal förankring kommer vara en framgångsfaktor. Dokument, debatter, filmer, konst och kultur måste produceras i en lokal kontext. Frågan är om studieförbunden verkligen är mogen uppgiften.
Den stympade regering som förhoppningsvis utses (nyval är trots allt överhängande) måste utse en Kulturminister med ideologisk skärpa och kraft att bedriva en stark kulturpolitik. Jag ser egentligen bara tre kandidater här: Daniel Suhonen, Göran Greider eller Håkan Juholt. Alla har ideologisk skärpa och kraft nog att möta den stundande attacken på kulturområdet som lär komma från nyfascistiskt håll. När kulturpolitiken faller så faller yttrandefriheten och det finns en stor risk att så sker redan 2018.
Landsbygdspolitiken måste uppgraderas. Arbetarrörelsen måste komma ut från sina stängda rum och möta folket och dess verklighet. Kan man även koppla kulturpolitiken till en stark landsortsperspektiv och motverka den kulturelitism som finns i våra stora städer så är mycket vunnet. När det gäller arbetet på landsbygden bör man snegla på de lyckade satsningar som har skett i städernas förorter. Nyckelorden är här Medborgardialog, Empowerment, Community Art och Lokal organisering med Centralt stöd.
Allt detta kräver att arbetarrörelsens organisationer på något sätt återtas från de liberala krafterna. Och, det är väl där som jag blir aningen modfälld. Personer med makt tenderar nämligen att inte släppa denna frivilligt...
Etiketter:
arbetarrörelsen,
kritisk valanalys
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)