Jag är helt politiskt dränerad efter valet. Tar lite av en ofrivillig paus från de politiska debatterna på sociala medier just nu och börjar tycka att bilder på fluffiga djur är den högsta formen av inlägg.
Att 13 procent av Sveriges befolkning röstar på ett neo-fascistiskt parti är ganska ofattbart.
Det här valet skulle varit en promenadseger för de rödgröna. Efter åtta år av politisk slakt av välfärden så höll till och med Medelklassen på att vakna. Alla kände någon som hade drabbats av högerns framfart. Det fanns hopp i Sverige. Vi kände det alla i mätning efter mätning. Visst var vi säkra på att SD skulle öka några procent som ett direkt resultat av trängseln i den politiska mittenfåran. Men hallå... 13 procent?
Främlingsfientligheten ökar i tider när konfliktytorna är utsuddade. När höger och vänster syns vara lika skapar främlingsfientliga krafter andra konfliktytor - vi mot dom - svensk mot invandrare - de maktlösa mot makten.
De renodlade liberala krafterna har aldrig kunna råda bot på detta faktum av den enkla anledningen att liberalismen till sin natur medverkar till att skapa vinnare och förlorare. Liberalismen slår ut de som misslyckas i tider där den osynliga handen är helt satt ur spel. En liberalism utan en social dimension är en del av problemet och kan aldrig vara en del av lösningen.
Vänstern har alltid suttit på nycklarna till att bekämpa främlingsfientlighet och fascism. Detta med sin makt- och strukturanalys (jag väljer här medvetet att inte använda ordet klassanalys för att poängtera att språkbruket är en del av lösningen för vänstern). I tider då vänstern abdikerar från denna viktiga uppgift lämnas fältet öppet för andra krafter som fyller detta tomrum. Det höjs ibland röster att även vänstern ska möta detta med att "tala sanning om invandringens kostnader" osv. Det där är en återvändsgränd och i grunden liberala lösningar. För vänstern måste solidariteten alltid stå högre än att räkna människors värde i pengar. Allt annat är att köpa nyliberalismen och nyfascismens verktygslåda.
Valresultatet tycks också visa på ett misstro mot makten i sig. Alla partier som innehar någon makt och som har fjärmat sig från medborgarnas enskilda problem tappar mark.
Både SD och Fi går framåt som ett resultat av att vara motståndsrörelser. Fi:s folkrörelsebygge bör alla partier vara mycket ödmjuka inför. C går även fram i valets slutskede pga en retorik som gillas av landsbygden.
Varför gjorde då vänstern ett totalt misslyckat val 2014?
Här är mina tankar om det:
Vänstern går nu i socialdemokratins fotspår och skapar en struktur där medelklassens tankar ges fritt spelrum. Det finns en tendens inom partiet att all kommunikation sker på medelklassens tillrättalagda språk. Det bildade språket. Det akademiska. Språket skapar murar och utestänger grupper. Dessa grupper fångas lätt upp av SD via enkel och tydlig retorik. De kommunala företrädare som talar de förtrycktas språk och tar deras farhågor på allvar belönas. Detta ser vi på kommunal nivå.
Det tryckta kampanjmaterialet lämnade mycket att önska (filmer osv var däremot mycket bra), att mötas av textmassor bakom perforerade kuvert blir i grunden oläsligt. En skuggbudget måste även kunna formuleras i annat än i massiv .pdf-form. Att ens försöka sprida ett sånt material via sociala medier spär på bilden av ett parti som inte kan kommunicera med väljarna.
Att som parti gå ut offentligt och aktivt uppmana väljare att inte rösta på ett närliggande politiskt parti är inget annat än sjukt ängsligt och en total missriktad mental pil som kunde avfyrats mot borgerligheten eller nyfascismen istället. Arbetarrörelsen måste kunna skilja på sina vänner och sina fiender.
Otaliga tyckare har redan nämnt konflikten mellan stad och land. Jag håller med om att det finns en stor konflikt här. Som deltidsboende lantis kan jag bara konstatera att folk från stadskärnorna ofta inte har en susning om landsbygdens problem. Även vänstern har lämnat detta fält relativt öppet.
Att uppfattas som ett krävande, kompromisslöst enfrågeparti med regeringshybris har inte gynnat vänsterpartiet i valresultatet men väl stärkt sammanhållningen internt.
Lite tips framöver:
Ja. Mycket av det jag skrev i samband med valförlusten 2010 står kvar. En
Omstart krävs.
Jag tror fortfarande att arbetarrörelsen måste snegla på det arbete Timbro har gjort historiskt för att vinna slaget om verklighetsbilden i Sverige. Skillnaden då från nu är att nu står kampen mellan en gryende fascistisk verklighetsbild och en demokratisk. Denna gång där lokal förankring kommer vara en framgångsfaktor. Dokument, debatter, filmer, konst och kultur måste produceras i en lokal kontext. Frågan är om studieförbunden verkligen är mogen uppgiften.
Den stympade regering som förhoppningsvis utses (nyval är trots allt överhängande) måste utse en Kulturminister med ideologisk skärpa och kraft att bedriva en stark kulturpolitik. Jag ser egentligen bara tre kandidater här: Daniel Suhonen, Göran Greider eller Håkan Juholt. Alla har ideologisk skärpa och kraft nog att möta den stundande attacken på kulturområdet som lär komma från nyfascistiskt håll. När kulturpolitiken faller så faller yttrandefriheten och det finns en stor risk att så sker redan 2018.
Landsbygdspolitiken måste uppgraderas. Arbetarrörelsen måste komma ut från sina stängda rum och möta folket och dess verklighet. Kan man även koppla kulturpolitiken till en stark landsortsperspektiv och motverka den kulturelitism som finns i våra stora städer så är mycket vunnet. När det gäller arbetet på landsbygden bör man snegla på de lyckade satsningar som har skett i städernas förorter. Nyckelorden är här Medborgardialog, Empowerment, Community Art och Lokal organisering med Centralt stöd.
Allt detta kräver att arbetarrörelsens organisationer på något sätt återtas från de liberala krafterna. Och, det är väl där som jag blir aningen modfälld. Personer med makt tenderar nämligen att inte släppa denna frivilligt...
