Vad pysslar du egentligen med..?

Mina vänner från Göteborg undrar ibland vad jag pysslar med i Dalarna. De har också märkt av ett visst nyvunnet lugn hos mig och ett vurm för landsbygden - att jag gillar skogsdoft, grusvägar och röda stugor. Fair enough. Någonting har trots allt hänt med den där killen som var helt på botten och kände sig tvungen att svinga åt alla håll. Jag har landat en aning. Återfått min självkänsla. Dalarna har gjort mig mycket gott och fått mig att blomma. Detta genom att framförallt lita på min kompetens och gett mitt relativt fritt spelrum.

Mina kritiker däremot (de är några stycken I assure you) hävdar att jag har "blivit medelklass", "sålt mig" eller "blivit höger". Det lustiga i sammanhanget är att några av de där personerna är samma som hävdade att jag var "lat", borde "ta mig i kragen", "sitta still i båten" osv när jag kämpade som värst i min ofrivilliga arbetslöshet senast och som inte lyfte ett finger medan jag höll på att gå under. "Damn if you do. Damn if you don't" osv... Jag är ytterst tacksam över att den perioden i mitt liv är över. Arbetslöshet är förödande för vilken kreativ själ som helst.

De flesta. Då som nu. Är däremot ganska tysta och är sådär lagom ängsliga över egna problem, inkompetens och missade chanser. De skrämmer mig från vettet. Det är nämligen från dessa håll de flesta nålstick och dolkstötar kommer. Från skuggorna. De där personerna kommer aldrig lyfta en till skyarna eller säga ens ett vänligt ord. Så länge de själva inte får en fördel av att ge denna "vänlighet".

Det är märkligt det där: Kulturlivets (och arbetarrörelsens) totala oförmåga att ta hand om sina välvilliga kritiker, rädslan för förändring och den utbredda egoismen som finns. Förr i tiden blev jag totalt förkrossad över avsaknaden av grundläggande solidariska principer inom båda dessa fält. Men tiden i Dalarna har gjort att jag har fått lite nya perspektiv - det är inte mitt problem att människor är ängsliga liksom. När en slutar spela det där spelet så vinner man. En inser att Kejsaren är totalt naken, ens långfinger mot makten är viktigare än någonsin och att skogsdoften helar ens sår. Det är det som är vackert och det är i denna ärlighet en hittar ens nya vänner (Tack, ni vet vad ni heter. Kommer bli sjukt jobbigt att lämna er i slutet av oktober).

Just det. Ni ville ju veta vad jag pysslar med i Dalarna. Egentligen. Jag är sjukt stolt över det jag (med hjälp av ytterst kompetenta kollegor) har uppnått i Dalarna under mina två år i exil: Två lyckade konferenser där barn och ungas delaktighet har varit i fokus (varav den ena med hälften barn och unga i publiken när vi diskuterade bla Skapande Skola), arrangerat två föreläsningar med Ulla Wiklund för Dalarnas alla pedagoger och lärare, skapat en högskolekurs på 7.5 poäng tillsammans med Högskolan Dalarna och Riksteatern, sett till att Riksteaterns satsning DIG (Dramatik i Grundskolan) fick en fortsättning i Dalarna genom samarbete med Dalateatern och två kommuner, skapat en Elevkulturombud-struktur tillsammans med nio (!) av Dalarnas kommuner (totalt ca 110 elever i åldrarna åk 2-9 som tillsammans med utsedda kommunala samordnare är med och bestämmer om kommunalt och regionalt kulturutbud) och hållit i arrangörsutbildningar så att Elevkulturombuden ska kunna arrangera egna kulturevenemang tillsammans med studieförbund och Riksteaterföreningarna framöver.

Utöver det där så har jag varit regional byråkrat och flängt runt ute i länet. Inget att detta skulle däremot varit möjligt att genomföra utan en förstående kommunal- och regionalpolitik, kommunala tjänstemän som brinner för frågorna och duktiga chefer och kollegor. Återigen, tack för att ni finns.

Min största utmaning planeras däremot just nu - Föreningsmässan 3 oktober. Dalarnas Elevkulturombud och vuxna från kommunerna och Riksteaterföreningarna arrangerar ett stort event på Moraparken där Dalarnas föreningar möts för att byta erfarenheter och tankar om barns och ungas inflytande på fritiden. Göteborgare kan tänka sig lite som Bokmässan i miniatyr, men för föreningar. Kommer bli en grymt spännande resa.

Det är så vi bygger reellt inflytande för barn och unga. Jag tror att Dalarna bara är början i det viktiga arbetet.

Vill man läsa mer vad jag pysslar med (och se några filmer från några av projektets olika konferenser) så hänvisar jag till projektbloggen som börjar bli ganska utförlig vid det här laget: http://skolscenen-kulturhjartaskola.riksteatern.se/

Eller så kan man läsa lite om vad Kulturrådet tycker om satsningen: http://www.kulturradet.se/sv/Skapande-skola/For-skolan/Elevinflytande--vad-menas/Elevkulturombud-ger-reellt-inflytande/

Sen kommer det väl en utförlig projektrapport framöver.

För egen del vet jag inte riktigt var jag landar framöver. Frågan är om det ens är i den stora staden på västkusten. Jag har trots allt börjat Hemnet-knarka en aning och lyssna på Euskefeurat sedan sist. Jag måste däremot hem till Västra Götaland och Kärleken. Att veckopendla tär på en.

Hursomhelst. Här kommer till sist lite random bilder från min tid hittills i Dalarna:

Slaget om landsbygden

De politiska partierna har ignorerat landsbygden under flera val och det demokratiska Folkrörelsesverige har abdikerat. 

Landsbygden är numera lämnad helt i händerna på en gryende nyfascism medan goda lokala krafter kämpar ensamt och i motvind. Konflikten mellan stad och land är något som kommer utnyttjas. Frågan är av vilka och i vilket syfte?

Den politiska förskjutningen från det kollektiva ansvaret till det enskilda har inte gått landsbygden förbi. Även folk på landsbygden väljer att hellre se på Lets Dance på TV än att engagera sig politiskt i Folkrörelsesverige. Folk på Landsbygden är alltså inte unika på något sätt. Även folk från landsbygden finner total lycka i att sträva efter bekvämlighet i tillvaron - Fredagsmys, ROT-avdrag och random semesterresa.

Tyvärr så har de inte samma möjligheter då urbaniseringen är ett faktum. De som stannar kvar. De blir kvar. Men med sämre kommunal service på grund av utflyttning och vikande skatteintäkter.

Men. Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning. Ja. Jag vet att den meningen kan verka totalt främmande för folk som lever i städerna. Men läs den gärna igen: "Landsbygden består av människor som har samma drömmar som resten av Sveriges befolkning." 

Fortfarande scary? Grattis. Du har klara symtom av sk Lantisfördomar. Ett tips är att du tar tag i det. Sök nytt jobb och flytta ut hit vettja. Det gjorde jag. Det gav mig vissa nya perspektiv.

Hursomhelst. Nu tänker jag raljera.

Socialdemokratin lämnade landsbygden i någonslags pösmunk-Göran Persson-förträfflighet runt 2004. Alliansens valframgångar skapade även en intern ideologisk kris där Mittentriangulering sågs som det enda framgångsreceptet. Här föddes tanken om att ideologi är något som begränsar möjligheten att vinna val. Men. Politisk Status Quo har aldrig gynnat landsbygden. Inte heller svaga grupper för den delen.

Centern gick på Stureplan nångång runt 2006 och är fortfarande där och smuttar drinkar tillsammans med en ny inkarnation av Maggie Thatcher. Centerns privatiseringshysteri och nedmontering av bla sjukhus och apotek är ett direkt hån mot hela tanken om att axla rollen som landsbygdsparti.

Även Vänstern har gått vilse. Detta mellan ideologi och akademiska begrepp. Det blir djup tragik när vänstern slutar prata språket som talas av de förtryckta. När vänstern inte talar detta språk så dör den. När arbetarrörelsens organisationer slåss inbördes, blir en arena för karriärister eller tappar fokus så är det tydliga tecken på att något har gått förlorat.

Det finns som sagt andra krafter som gärna utger sig för att tala de förtrycktas språk. Det sker här och nu. På landsbygden.

När de demokratiska Folkrörelsesverige och politiken lämnar landsbygden så ger vi dessa krafter fritt spelrum. Något fyller nämligen tomrummet mellan Centrum och Förort. Mellan Stad och Land. Mellan akademiska begrepp och din nedlagda ICA-butik. Mellan en kulturdebatt i DN och din nedlagda vårdcentral.

Det är då lätt att skylla på invandrarna. De som flyr för sitt liv när länder brinner.

Det är lätt att politiskt kapitalisera på den konfliktyta som har skapats mellan Stad och Land. Mellan Kulturelitism och Folklighet. Mellan Vi. Mellan Dom. 

Det blir lätt att skingra grupper och skapa nya. Det blir lätt att skapa en väljarbas. Det blir lätt att ta den politiska makten i ens lokalsamhälle.

Det blir lätt att ta makten i ett land,

Vi har ett val 2018. Om inte landsbygdens frågor står i fokus då så är jag säker: Jag vill inte bo i Sverige efter valet 2022.

Jag vill nämligen inte vakna upp i en demokratisk vald nyfascism.

Slaget om landsbygden borde börjar nu.

Federationen 2011 - 2015

En kulturförening är död. Allt har sin tid. Allt har sin plats. Allt har sitt engagemang.

I helgen hade vi vårt sista årsmöte för Federationen och vi valde att lägga ner föreningen via ett sista kulturarrangemang under 2015. Då jag är initiativtagare till denna lilla skapelse kände jag att jag borde skriva ner några rader om den spännande resa som nu är slut.

Grundtanken med Federationen var att kulturutövare borde kunna mötas och arbeta mot gemensamma mål som var helt solidariska. För egen del hade jag tröttnat på den egoism som fanns i samhället, där varje kulturarbetare hade blivit degraderade till produkter. Solitärer på en marknadsplats där valutan var Cred eller Cash. Ibland bägge. Oftast intet.

Jag drömde om något annat. Något som doftade 70-tal och musikrörelse. Något som var politiskt. Något som var på allvar. Arbetet med rödgrönatorg:2010 hade även det gett viss mersmak samt det där om att ta tillvara grundtankarna kring www.maydaycenter.se

Det var däremot tydligt att det behövdes självorganisering om det där med Solidaritet mellan musiker ens skulle ha en chans att lyckas. I de fall då koncept köps upp av organisationer så förloras viktiga bitar och man riskerar att bli en del av problemet. Jag ville politisera grundtanken kring www.maydaycenter.se då det var helt nödvändigt rent kulturpolitiskt i en tid då Alliansen gjorde att folk gick under. Kulturen som en röst i samhället var viktigare än någonsin.

Att kalla satsningen för Federationen var medveten - en sammanslutning av fria individer som alla verkade för gemensamma och kollektiva mål. Detta utan att göra avkall på sin egna konstnärliga frihet. Fria kulturarbetare i en Federation.

Jag tog därför kontakt med det enda band i Göteborg som jag tyckte dela dessa politiska tankar. Det bandet var Chelas och jag såg framför mig hur de och mitt egna band (Dristig & Drabanterna) kunde vara ett embryo till ett arrangörskap med politisk grund. Genom att dela på bördorna så skulle vi som band slå igenom det borgerliga bruset, knyta fler goda krafter till oss och ändra kulturpolitiken. Målet var tydligt: En ny skapad musikrörelse där vi själva var våra egna Malcom McLarens. Där Cash och Cred blandades och våra långfingrar var höjda mot makten.

Chelas på Federationengig - Allégården, Göteborg

Publik - Federationengig Oceanen, Göteborg

Kurbits & Rötjut på Federationengig - Allégården, Göteborg

Jag brann ideologiskt i min egna arbetslöshet under den där tiden. Jag brände också några broar där och då, men mitt hjärta var rent. Men, man utmanar inte strukturer ostraffat och jag tackar för den lärdomen.

Det är också viktigt att komma ihåg att det är relativt lätt att skapa introverta socialistiska rörelser. Det är svårare att skapa bredare sammanhang där Solidaritet, Miljö, Syndikalism, Strukturkritik och Feministiska tankar ges utrymme. Sånt utmanar nämligen våra egna roller och vår egna makt.

Vi arrangerade några spelningar tillsammans som nätverk men imploderar snart i kaskader av internt gnäll och tankar om olika ambitionsnivåer. Min egna roll som initiativtagare behövdes också (med rätta) utmanas.

Helt plötsligt stod vi också där med två nummer upptryckta fanzin. Ett fanzin som i grunden hade handlat om att sätta vår musik i ett politiskt sammanhang. Som band var det tydligt att det fanns fler än oss själva som gillade idén med en ny musikrörelse, dessa var poeter och skribenter.

Vi var tvungna att bredda oss. Vi var tvungna att skapa en plattform där vi alla kunde mötas på en demokratisk arena där vi alla var lika. Att sudda ut gränsen mellan musiker, skribenter och publik om ni så vill. Kulturföreningen Federationen såg dagens ljus vilket i praktiken innebar att de båda banden Chelas och Dristig & Drabanterna inte hade något inflytande över konceptet längre.

Sen gick det snabbt. Som förening gav vi ut ytterligare åtta nummer av fanzinet (totalt 10 nr), arrangerade ytterligare några spelningar, knöt kontakter med andra gräsrotsföreningar, höll offentliga tal, medverkade i debattartiklar, röjde runt på Twitter, skapade en stabil hemsida, fick betalande medlemmar i hela Sverige och annonsörer som stöttade vårt fanzin ekonomiskt. Under hela perioden var vi var alltid trogna vår Åsiktsförklaring, makt- och strukturkritiken samt de politiska färgerna Röd, Svart, Grön och Rosa.

Federationens sista styrelse 2014

Jag är alltså mycket stolt över det arbete som vi som förening lyckades med. Vi gav röster och utrymme till de svaga i samhället och var alltid en nagel i ögat på Makten. Speciellt stolt är jag över att vi lyckades producera hela 10 upptryckta nummer av fanzinet - en spretig skapelse med fruktansvärt duktiga skribenter som oftast delade med sig av personliga betraktelser i ett kallt samhällsklimat. Detta med noll budget, utan inblandning från studieförbund eller övriga intressenter. Endast via annonsintäkter och medlemsavgifter.

Loggan till sista fanzinet

För egen del sökte jag arbete i ABF under den här perioden och fick pga arbetet med Federationen höra att: "Du är för radikal för ABF". Hos Vuxenskolan (för ett annat jobb) fick jag höra att: "Du är för mycket Företagare än Folkbildare". Så här i efterhand är jag nog benägen att hålla med om bägge dessa uttalanden, Federationen var just bägge de där ytterligheterna och jag är stolt över att ha varit med om denna resa.

Håller tal på Välfärdsmanifestationen, Stockholm

Vi har nu haft årsmöte och Federationen är nerlagd som förening. Vi gör ett sista arrangemang framöver där vi har som ambition att gå med förlust och bjuda in medlemmarna till fest. Själv har jag inte tid med föreningen längre då jag veckopendlar mellan Göteborg och Dalarna och anser väl att Federationen i mångt och mycket har spelat ut sin roll då Alliansen inte längre innehar regeringsmakten. Min lediga tid vill jag lägga på mitt band, vara med min flickvän och skapa nya projekt.


Tack alla för denna tid.

Tack alla medlemmar och skribenter.

Tack alla annonsörer.

Tack alla ni politiska RödGrönSvartRosa galningar.

Vi gjorde något bra här.

Med vänlig hälsningar
Mattias Dristig,
Initiativtagare, redaktör och ordförande för Federationen

Ps. Hemsidan www.federationen.se kommer ligga kvar framöver så att man kan läsa gamla nummer av fanzinet osv.

Julklappstips

Okej rebeller, myspystomtar och övriga drabanter. Rensar en aning i skivbolagslagret och julklappstipsar om att köpa bandets upptryckta skivor. Paketpris 100 kr + frakt. En skiva = 60 kr + frakt.

Vill man lyssna på dessa så finns de på bl a Spotify. https://play.spotify.com/artist/7CuALPy60pXu6BHAJGbzLc
http://itunes.apple.com/se/artist/dristig-drabanterna/id388959213

 Betalning sker via faktura efter leverans.

 Skicka din beställning till dristig[at]hotmail.com snarast för leverans innan jul.

 Glöm inte att uppge ditt namn och postadress.

 God Jul!

Digitala släpp

Slänger in en mediaspelare med lite korta klipp för den som är nyfiken på mig och bandet:

Här hittar man alla låtar på iTunes.
På Spotify.

Arbetarrörelsens kris

Jag är helt politiskt dränerad efter valet. Tar lite av en ofrivillig paus från de politiska debatterna på sociala medier just nu och börjar tycka att bilder på fluffiga djur är den högsta formen av inlägg.

Att 13 procent av Sveriges befolkning röstar på ett neo-fascistiskt parti är ganska ofattbart.

Det här valet skulle varit en promenadseger för de rödgröna. Efter åtta år av politisk slakt av välfärden så höll till och med Medelklassen på att vakna. Alla kände någon som hade drabbats av högerns framfart. Det fanns hopp i Sverige. Vi kände det alla i mätning efter mätning. Visst var vi säkra på att SD skulle öka några procent som ett direkt resultat av trängseln i den politiska mittenfåran. Men hallå... 13 procent?

Främlingsfientligheten ökar i tider när konfliktytorna är utsuddade. När höger och vänster syns vara lika skapar främlingsfientliga krafter andra konfliktytor - vi mot dom - svensk mot invandrare - de maktlösa mot makten.

De renodlade liberala krafterna har aldrig kunna råda bot på detta faktum av den enkla anledningen att liberalismen till sin natur medverkar till att skapa vinnare och förlorare. Liberalismen slår ut de som misslyckas i tider där den osynliga handen är helt satt ur spel. En liberalism utan en social dimension är en del av problemet och kan aldrig vara en del av lösningen.

Vänstern har alltid suttit på nycklarna till att bekämpa främlingsfientlighet och fascism. Detta med sin makt- och strukturanalys (jag väljer här medvetet att inte använda ordet klassanalys för att poängtera att språkbruket är en del av lösningen för vänstern). I tider då vänstern abdikerar från denna viktiga uppgift lämnas fältet öppet för andra krafter som fyller detta tomrum. Det höjs ibland röster att även vänstern ska möta detta med att "tala sanning om invandringens kostnader" osv. Det där är en återvändsgränd och i grunden liberala lösningar. För vänstern måste solidariteten alltid stå högre än att räkna människors värde i pengar. Allt annat är att köpa nyliberalismen och nyfascismens verktygslåda.

Valresultatet tycks också visa på ett misstro mot makten i sig. Alla partier som innehar någon makt och som har fjärmat sig från medborgarnas enskilda problem tappar mark.

Både SD och Fi går framåt som ett resultat av att vara motståndsrörelser. Fi:s folkrörelsebygge bör alla partier vara mycket ödmjuka inför. C går även fram i valets slutskede pga en retorik som gillas av landsbygden.

Varför gjorde då vänstern ett totalt misslyckat val 2014?

Här är mina tankar om det:

Vänstern går nu i socialdemokratins fotspår och skapar en struktur där medelklassens tankar ges fritt spelrum. Det finns en tendens inom partiet att all kommunikation sker på medelklassens tillrättalagda språk. Det bildade språket. Det akademiska. Språket skapar murar och utestänger grupper. Dessa grupper fångas lätt upp av SD via enkel och tydlig retorik. De kommunala företrädare som talar de förtrycktas språk och tar deras farhågor på allvar belönas. Detta ser vi på kommunal nivå.

Det tryckta kampanjmaterialet lämnade mycket att önska (filmer osv var däremot mycket bra), att mötas av textmassor bakom perforerade kuvert blir i grunden oläsligt. En skuggbudget måste även kunna formuleras i annat än i massiv .pdf-form. Att ens försöka sprida ett sånt material via sociala medier spär på bilden av ett parti som inte kan kommunicera med väljarna.

Att som parti gå ut offentligt och aktivt uppmana väljare att inte rösta på ett närliggande politiskt parti är inget annat än sjukt ängsligt och en total missriktad mental pil som kunde avfyrats mot borgerligheten eller nyfascismen istället. Arbetarrörelsen måste kunna skilja på sina vänner och sina fiender.

Otaliga tyckare har redan nämnt konflikten mellan stad och land. Jag håller med om att det finns en stor konflikt här. Som deltidsboende lantis kan jag bara konstatera att folk från stadskärnorna ofta inte har en susning om landsbygdens problem. Även vänstern har lämnat detta fält relativt öppet.

Att uppfattas som ett krävande, kompromisslöst enfrågeparti med regeringshybris har inte gynnat vänsterpartiet i valresultatet men väl stärkt sammanhållningen internt.

Lite tips framöver:

Ja. Mycket av det jag skrev i samband med valförlusten 2010 står kvar. En Omstart krävs.

Jag tror fortfarande att arbetarrörelsen måste snegla på det arbete Timbro har gjort historiskt för att vinna slaget om verklighetsbilden i Sverige. Skillnaden då från nu är att nu står kampen mellan en gryende fascistisk verklighetsbild och en demokratisk. Denna gång där lokal förankring kommer vara en framgångsfaktor. Dokument, debatter, filmer, konst och kultur måste produceras i en lokal kontext. Frågan är om studieförbunden verkligen är mogen uppgiften.

Den stympade regering som förhoppningsvis utses (nyval är trots allt överhängande) måste utse en Kulturminister med ideologisk skärpa och kraft att bedriva en stark kulturpolitik. Jag ser egentligen bara tre kandidater här: Daniel Suhonen, Göran Greider eller Håkan Juholt. Alla har ideologisk skärpa och kraft nog att möta den stundande attacken på kulturområdet som lär komma från nyfascistiskt håll. När kulturpolitiken faller så faller yttrandefriheten och det finns en stor risk att så sker redan 2018.

Landsbygdspolitiken måste uppgraderas. Arbetarrörelsen måste komma ut från sina stängda rum och möta folket och dess verklighet. Kan man även koppla kulturpolitiken till en stark landsortsperspektiv och motverka den kulturelitism som finns i våra stora städer så är mycket vunnet. När det gäller arbetet på landsbygden bör man snegla på de lyckade satsningar som har skett i städernas förorter. Nyckelorden är här Medborgardialog, Empowerment, Community Art och Lokal organisering med Centralt stöd.

Allt detta kräver att arbetarrörelsens organisationer på något sätt återtas från de liberala krafterna. Och, det är väl där som jag blir aningen modfälld. Personer med makt tenderar nämligen att inte släppa denna frivilligt...

Nytt singelsläpp inför valet

På söndag är det val och här kommer lite samhällsinformation från mig och bandet:



Låten är en lite järnrörsballad till Sverigedemokraternas väljarbas. Ladda gärna ner den via följande länkar:

https://itunes.apple.com/se/album/uppkomlingen-single/id916290287
http://www.cdbaby.com/cd/dristigdrabanterna3

Här ligger låten på Spotify: https://play.spotify.com/album/25MpVx6hjlQPCSPoLu2nCY

Omslaget är gjort av grymma Artur Szandrowski.

Om du överväger att rösta på ett främlingsfientligt parti som SD trots allt är så råder jag dig att först läsa detta:

http://tillalla.se/docs/inforvalet2014.pdf

Rösta inte på ett rasistiskt parti om du inte är rasist.

Ha det fint.