fredag 26 oktober 2012

Ramblings från en kulturjeppe

Att vara kulturarbetare är oftast ganska segt. Oftast finns det inga stora pengar att tjäna, man drivs mer av en inre drivkraft, ett inre kall att uttrycka sig om man så vill. Konsten är större än de siffror som visas på bankkontot liksom.

För mig innebär mitt kulturbegrepp att jag ofta uttrycker mig politiskt. För att orka andas. För att kunna överleva i en kall värld där vargar sliter sönder alla individer som visar någon form av svaghet eller styrka. Jante har kulturpolitiserats, Ågren tuggar sina tabletter, darrar i ett hörn och får stryk av Bill & Bull medan Måns hejar på i skuggorna. I publiken sitter Ängsligheten och undrar om de ska applådera, bua eller gå därifrån. Tystnad och försiktiga applåder uppstår dock när Kulturentreprenören äntrar scenen...

Själv börjar jag se Arne Anka som ett helt okej kulturideal.  

Nåväl.

Jag har vänner som brukar säga till mig att jag borde "softa ner" när det gäller just den politiska biten. Att mitt kulturella uttryck bara "slår tillbaka på mig själv", att jag "borde sitta still i båten", att "ingen gillar en bråkstake". Allt detta säger man till mig i all välmening. Jag brukar lyssna med ett halvt öra för att sedan göra helt tvärtom. Detta av den enkla anledningen att jag anser att kulturens uppgift är så mycket större än så. Mina val är redan gjorda. Det är försent att vända om. Man får ta mig som jag är eller inte alls. Att jamsa med i en tid då alla gör just detta anser jag vara fegt och inget för mig. För mig handlar det i slutändan om att kunna se sig själv i spegeln. Att vakna upp på morgonen och känna att man ändå har gjort vad man har kunnat för att bidra till ett bättre samhälle - för alla. Bortom alla jobbskatteavdrag. Bortom all egoism. Bortom mig själv.

Jag har tänkt på detta det senaste året. Har till och med övervägt att dämpa mig en aning och smeka ängsligheten medhårs för att få egna fördelar. Men jag har insett att det är en återvändsgränd. Folk bryr sig knappast om det ändå när creddigheten är den valuta som gäller - den med flest svåra instagram-kort på facebook vinner liksom. Hipsterkulturen samlar inte längre bara på fina plastbestick från 70-talet. Den samlar också på ytlighet. Det Ärliga är i bästa fall en tragisk grekisk pjäs men mer som (om sanningen ska fram) en kraschad grekisk valuta.

Ja ni fattar. Andra får gärna pyssla med det där med Ängslighet. Helt okej, men det där är inte min grej.

x x x

Nu på söndag mixar vi färdigt den kommande skivan med Dristig & Drabanterna. Förhoppningsvis så pressas allt upp innan jul. Sex fina spår blir det.

Nu på tisdag så släntrar jag in på Kulturhuset Oceanen och läser några dikter från en kommande diktsamlingen om arbetslöshet. Vill testa dessa framför publik. Ska bli grymt spännande då jag inte har läst poesi offentligt på sjukt många år. Dyk gärna upp. Här ligger facebookeventet.

På onsdag så äntrar jag och de övriga i Federationen båten SS Marieholm för att lyssna på grym musik, prata lite med Föreningen Arbetareskrivare och kränga ett nypressat fanzin. Missa inte det för allt i världen! Medlemmar kommer in till rabatterat pris. Här ser man vad som händer under kvällen.


Upptryckt exemplar av fanzin#3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar